Kalevala

Kalevalas första upplaga kom ut 1835. Elias Lönnrot sammanställde diktverket av de folkdikter som han tecknade ner från runosångare under sina insamlingsresor åren 1828–1834. När Kalevala kom ut var Finland ett autonomt storfurstendöme, men fram till 1809 hade landet varit en del av Sverige. Diktverket blev i synnerhet för den finländska intelligentian en symbol för det förflutna, nationaliteten, språket och kulturen, och utifrån det började man bygga upp en spröd finländsk identitet. Verket väckte också intresse utomlands och lyfte fram den lilla och okända nationen till de övriga européernas kännedom.

Kalevalas inflytande över den finländska kulturen, konsten och vetenskapen har varit betydande. Verket har satt sitt spår på bildkonst, litteratur, teater, dans och musik. Det lever i populärkultur, film, serier, spel och reklam. Kalevala har betytt olika saker under olika tider och har gett upphov till skiftande, starka tolkningar. Det finns inte ett enda sätt att tolka Kalevala på.

Lönnrots insamlingsresor

Lönnrot gjorde fem runoinsamlingsresor under åren 1828–1834. Efter att Kalevalas första upplaga kommit ut 1835 gjorde han ytterligare fem resor. Insamlingsresorna gick i huvudsak till Savolax, Karelen och Lappland. I Vitahavskarelen besökte han Uhtua (numera Kalevala) och Vuokkiniemi, men resorna sträckte sig även ända till Kola, Archangelsk och Olonets-Karelen. Den elfte och sista runoinsamlingsresan gick till Estland 1844–1845.

Lönnrot utarbetade fem versioner av Kalevala

Sikermä-Kalevala
Den s.k. Sikermä-Kalevala gavs ut 1833 och innehöll tre minidiktverk i samma band:
Lemminkäinen, 825 versrader
Väinämöinen, 1 867 versrader
Brudföljevisor, 499 versrader

Runosamling om Väinämöinen
Runosamling om Väinämöinen eller den så kallade “Ur-Kalevala” gavs ut 1833. Diktverket fogade samman de föregående diktverken och fortsatte berättelsen. Verket bestod av 5 052 versrader.

Gamla Kalevala
Kalevalas första utgåva kom ut 1835. Lönnrot gav diktverket namnet Kalewala taikka Wanhoja Karjalan Runoja Suomen kansan muinosista ajoista (Kalewala eller Gamla Karelska Dikter om finska folkets forntida dagar) och daterade det i Kajana den 28 februari 1835. Den här så kallade Gamla Kalevala indelas i 32 verser och består av 12 078 versrader. Verket trycktes i en upplaga av 500 böcker. Det beundrades, man diskuterade det och skrev om det, men det lästes i ganska liten utsträckning av andra än en begränsad skara bildade personer: den lilla upplagan räckte till försäljning i tio år. Men verket var ändå inte utan betydelse. Finlands folk hade fått det tidsperioden såg som mest värdefullt, dvs. ett fornepos som återgav deras nationella, mytiska historia. Kännedomen om eposet spred sig snart ut i världen. M.A. Castrén översatte det 1841 till svenska, och 1845 utkom en franskspråkig prosaöversättning.

Nya Kalevala
Efter Kalevalas första upplaga samlade Lönnrot på sig ytterligare 130 000 runoverser. Utifrån dem och den så kallade Gamla Kalevala började han att utarbeta ett ännu större diktverk. Kalevalas andra upplaga, den så kallade Nya Kalevala, kom ut 1849. Den var i ännu högre grad Lönnrots skapelse än den första. Diktverket består av 50 verser och 22 795 versrader. Nya Kalevala är det verk som finländarna har läst i skolan och som större delen av eposets omkring 60 översättningar bygger på.

Skol-Kalevala
Efter Nya Kalevala återvände Lönnrot ytterligare en gång till eposet: 1862 gavs Skol-Kalevala ut, där Lönnrot hade gallrat bort 22 795 av Kalevalas verser till en förkortad utgåva på 9 732 verser.

Kalevala är ett epos som ”sjungs” av Lönnrot

Elias Lönnrot har kallats sammanställare av ett epos som fordom splittrats, en flitig folkdiktssamlare, nedtecknare och skapande diktare. I verkligheten är Kalevala uttryckligen Lönnrots diktverk och mästerverk. Hans skapande bygger på ett synsätt enligt vilket endast verserna som kom direkt ur en runosångares mun var värdefulla. Så han undvek att hitta på egna verser, men sammanfogade olika sångares versrader och verser på ett sätt som bevarade den direkta förbindelsen till den äkta runosångstraditionen.

Kalevala kan alltså ses som ett epos som ”sjungs” av Lönnrot. I Lönnrots anda har Lauri Honko, som spelat in och forskat kring Indiens muntliga epos, sagt: ”Vi låter Lönnrot fritt sjunga den stora berättelsen genom att inhämta stoff ur traditionen, så som den muntliga traditionens sångare och folkdiktseposens utformare gjort ända sedan Homeros tid.”

Kalevaladagen

Att Kalevala firas den 28 februari beror på att Elias Lönnrot daterade förordet till Gamla Kalevala till den dagen 1835. De första att fira Kalevaladagen 1865 var Savolax-karelska nationens studenter på Kejserliga Alexanders-Universitetet, dvs. nuvarande Helsingfors universitet. Inofficiell flaggdag har dagen varit sedan 1950. 1978 fastställdes den som officiell flaggdag och som den finska kulturens dag.