Syftet med denna blogg är att berätta om min seriebok Berättelser från Kalevala som jag gav ut på eget förlag i februari 2022. Boken omfattar 77 sidor med text och färgbilder och den trycktes i 330 exemplar. Snart är böckerna slutsålda och jag söker nu en finsk förläggare för boken. Efter att boken blev färdig har jag haft flera utställningar med bokens bilder på olika bibliotek eller kulturhus i Sverige, exempelvis på stadsbiblioteket i Göteborg, Stadsmuseum i Skövde, biblioteken i Degerfors och Tuve och Kulturhuset i Bergsjön. Jag har också hållit föredrag om boken och om Kalevala i samband med det. Flera tidningar och radioprogram har gjort intervjuer med mig om boken och den har fått ett positiv mottagande.
Varför gjorde jag boken och hur gjorde jag den?
Jag började göra boken för att själv bättre förstå och komma ihåg vad som sker i Kalevalas berättelser. Projektet startade för några år sedan när jag var i Helsinki och diskuterade med min systerdotter om varför det är så svårt att komma ihåg vad som händer i Kalevala. Kunde det bero på att Kalevala består av folkdikter och muntliga berättelser i versform från medeltiden, eller ännu äldre skapelsemyter som i hundratals år sjöngs i Finland och Karelen, och att de samlades och formulerades till enhet och epos av Elias Lönnrot redan på 1800-talet och därför var tunga för nutidsmänniskan att läsa? Eller kunde det i mitt fall bero på att jag som fyrtiotalist tvingades lära mig Kalevalas verser utantill i läroverket i Perniö vilket hade hållit tillbaka intresset för Kalevala? Eller att jag hade bott i Sverige över femtio år där Kalevala inte syns och hörs på samma sätt än i Finland?
Tillbaka i Göteborg bestämde jag mig att göra serier om Kalevala för att på det sättet bli mer förtrogen med Kalevalas huvudhändelser och berättelser. I antikvariat hittade jag Lönnrots Kalevala på finska (Uuden Kalevalan 19. painos) och Björn Collinders översättning och tolkning på svenska. Nu kunde arbetet starta.
Jag började långsamt läsa Kalevala både på finska och svenska i versform vilket var tungt. Efter ett tag pendlade jag mellan att läsa den enbart på finska eller på svenska. Utifrån läsningen gjorde jag sedan en egen tolkning och bearbetning av Kalevalas huvudsakliga händelser på svenska, utan verser. Jag ställde frågor till texten, bearbetade och tolkade den lite i taget. Jag tog med de delar av berättelserna som jag ansåg vara viktiga för serien och utelämnade andra delar. Jag skapade dialoger mellan personer men försökte samtidigt följa Lönnrots Kalevalas huvudhändelser.
Efter en tid lånade jag också Lars och Mats Huldens nyare översättning av Kalevala på biblioteket. Den var lättare och betydligt roligare att läsa och där fanns modernare översättningar av de finska begrepp som används i Kalevala. Under en tid läste jag båda översättningarna på svenska och Lönnrots Kalevala på finska parallellt. Det var intressant. Nu kunde jag läsa den Kalevala som jag hade haft i skolan och jämföra den med två olika översättningar på svenska. Då mitt arbete pågick under lång tid var jag tvungen att lämna tillbaka Huldens översättning till biblioteket. Jag försökte köpa den på nätet men den var slutsåld. Först efter att min bok var färdig fanns den åter till salu. Efter det fortsatte jag att läsa Collinders översättning eftersom jag ägde den.
När jag hade läst och bearbetat över hälften av Kalevalas berättelser i diktform och arbetet gick trögt, så skickade min systerdotter Kai Nieminens bok “Kalevala. Nyt” till mig med en hälsning att den hade hjälpt henne att bättre förstå vad som händer i Kalevala. Det är en bok där författaren beskriver Kalevalas huvudhändelser på modern finska på ett medryckande sätt. Boken gav mig inspiration att fortsätta. Jag jämförde och prövade mina tolkningar på svenska med Nieminens tolkningar på finska. Jag var noga med att göra egna tolkningar men lät mig inspireras av Nieminen.
Hur jobbade jag med bilderna?
När jag hade samlat tillräckligt mycket egen text bildsatte jag den och omvandlade den till serieform. Arbetet var i början tufft och tidskrävande. Men så snart som jag började bildsätta texten väcktes Kalevala till liv för mig. Med bilders hjälp öppnades berättelserna och jag kunde måla fram dem. Det var nästan som om Kalevalas shamaner fyllde mig med energi och bilderna kom av sig själva. Jag kunde redan på första sidan måla fram världens och Väinämöinens födelse. När Ilmatar dyker ner i urhavet, när hon blir trött på sin ensamhet och hur hon där blir havande med havets vind och brus. Hur Väinämöinen pressar sig ut ur hennes livmoder och ramlar i havet och där blir liggande tills han lyckas ta sig upp på fastlandet.
Bilderna kom som i ett flow och jag ändrade dem inte något efteråt. Det var en kreativ och positiv upplevelse. När jag hade gjort färdigt en sida fortsatte jag med samma process en annan dag och ibland först flera veckor senare. Jag gjorde sällan mer än en sida per dag. Ibland gick det en hel månad mellan gångerna. Jag använde först de material som jag råkade ha hemma, gamla blyertspennor, färgpennor, tuschpennor och akvarellfärger och papper i A4 format. Senare köpte jag bättre pennor och större papper.
Eftersom detta var min första serie och jag inte var van vid att läsa serier gjorde jag bilderna så som det kändes rätt för mig efter att först ha studerat några serieböcker. Jag gick på 70-talet på Hovedskous målarskola och arbetade där med grafik men har efter det inte jobbat särskilt mycket med konstnärlig verksamhet innan jag blev pensionär. Därför hade jag inte så stora krav på mig när det gällde bilderna. Det fick bli som det blev. Däremot har jag jobbat många år som sociolog och forskare och var van att hantera och bearbeta texter.
Ibland fastnade jag i mitt arbete, till exempel när jag gjorde berättelsen om Kullervo. Det blev omöjligt för mig att fortsätta framåt efter det att Kullervo hade dödat Ilmarines hustru, den tidigare stolta Pohjolas dotter. Då fick jag sluta berättelsen där. Mot slutet slog jag ihop Kalevalas 50 berättelser till 12 och gav dem namn utifrån innehållet.
Uppmuntran och stöd
När jag hade gjort färdigt den tredje berättelsen i boken som handlar om Väinämöinens möte med Louhi och Pohjolas jungfru tog jag paus i arbetet och anmälde mig till en kurs på Folkuniversitetet som handlade om att göra en barnbok. Efter några veckor på kursen tog jag med de bilder som var färdiga i Kalevalaprojekt och visade dem för kursens ledare, en designer och konstnär i Göteborg. Hon blev förtjust i bilderna utan att veta vad de egentligen handlade om då de saknade text. När jag berättade att de handlade om det finska nationaleposet Kalevala och att jag gjorde dem för att lära mig mer om vad som sker i Kalevalas berättelser tittade hon på mig och sade att jag måste lova att ta kontakt med henne när jag var färdig med allt. Hon tyckte att andra borde också få möjlighet att se dem. Hon gav mig också rådet att använda större papper och tyckte att jag kunde köpa mig bättre pennor än de pennor som jag hade. Men det viktigaste var hennes fina ord om mina bilder som gav mig energi att fortsätta.
Ett år efter det började jag få mejl från henne med frågor om hur det gick med arbetet och när jag väl blev färdig med bilderna uppmuntrade hon mig att söka medlemskap i Göteborgs Bildverkstad där hon hade börjat arbeta på halvtid. Där kunde jag sedan med hjälp av Göteborgs Bildverkstad digitalisera bilderna och lägga till text. Hela den processen tog lång tid och var ganska påfrestande eftersom jag var ovan och dålig på att använda de dataprogram som behövdes för digitaliseringen.
Vad förvånade mig i Kalevalas berättelser?
Det som under arbetet kanske förundrade mig mest i Kalevalas berättelser var varför alla de eftertraktade unga kvinnorna dör, eller åtminstone förvandlas till något annat, på grund av Kalevalas män. Först drunknar Aino (eller så förvandlas hon till Vellamos jungfru) efter det att hennes bror lovat henne till Väinämöinen. Sedan låter Kullervo vargar och björnar döda Ilmarinens unga hustru, Louhis dotter, när hon har bakat in sten i hans bröd (stenen gör sönder Kullervos kniv, det enda minnet av hans far). När Ilmarinen senare, efter att han misslyckas att smida sig en ny fru av guld, kidnappar Louhis andra dotter och sen dessutom förvandlar henne till en mås när hon hånar honom, ville jag inte längre riktigt vara med. Jag ställde mig frågan hur absurda, dramatiska och motsägelsefulla Kalevalas händelser får vara?
Här behövde jag strängt påpeka för mig själv att berättelserna inte handlar om verkliga händelser utan att de är gamla myter som kan tolkas på olika sätt. Jag började undra vad som fanns med i de ursprungliga folkdikterna och vad som var Lönnrots egna verk för att få mer dramatik och spänning i Kalevala. Det blev tydligt att karaktärerna är samlade och sammanfogade av flera olika personer. Därför fick jag inte bli för förvånad av det som sker i berättelserna.
Det var lättare att ta till sig det som händer med Louhi efter det att Lemminkäinen har dödat hennes man och Kalevalas män har stulit Sampo som sedan försvunnit i havet. Man förstår att hon vill hämnas, genom att skicka sjukdomar och fånga ljusen i Kalevala, då hon har förlorat allt, sina döttrar, sin man och Sampo. Hon ger upp först efter det att Ilmarinen och Väinämöinen har hittat elden och befriat solen och månen. Då förvandlar hon sig till en fågel, flyger i väg och lämnar arenan.
Mitt arbete med Kalevala visade mig att Kalevalas berättelser har samlats och sammanfogats ur ett tydligt maskulint perspektiv. Det är ingen överraskning eftersom de som samlade och skrev dem var män och mansperspektivet fanns säkerligen redan då runometern utvecklades, vilket flera kvinnliga forskare har påpekat (Piilola, 2018; Vakimo, 1999).
Arbetet med boken gjorde mig medveten om att Kalevala är ett egensinnigt mytiskt och motsägelsefullt verk som är fullt av konflikter och motstridigheter. Eftersom det är både enhetlig och fragmentariskt är det också svårt att komma ihåg vad som sker i berättelserna. Kalevala är inte ett dokument om hur livets levdes för längesedan och det ger oss inga råd om efter vilka moraliska normer vi människor bör leva efter. Därför kan den vise gamla Väinämöinen i Kalevala samtidigt vara både en respekterad kulturbyggare och en gammal man som bryter mot normer och jagar efter unga kvinnor.
Genom mitt bokprojekt har jag nått mitt mål att lära mig och komma ihåg vad som händer i Kalevala. Nu finns berättelserna inom mig som levande bilder som jag vid behov kan framkalla. Nästa naturliga steg skulle vara att börja tolka myterna. De har tydliga kopplingar till andra kulturers myter vilket visar att människor länge har haft kontakt och utbyte med varandra. Hade jag varit yngre och satt mig in i Kalevala tidigare hade jag gärna tillhört dem som studerar och tolkar dessa myter och jämför dem med andra kulturers. Vad jag nu önskar är att min seriebok om Kalevala och de utställningar som görs med bokens bilder inspirerar människor att börja läsa Finlands dyrbara kulturarv, Lönnrots Kalevala i diktform.
Så här mot slutet vill jag passa på att dela några exempel på den feedback som jag har fått av människor som har läst boken.
”Tack för din bok som jag fick i min hand i går. Jag läste igenom den på två pass samma dag och så lång tid har jag aldrig tidigare ägnat mig åt Kalevala. Jag har då läst litet här och där i Kalevala på svenska och pratat med en finsk vän om den, framför allt på 90-talet när den nya översättningen kom. Det här är det bästa jag har läst, men det är framför allt mot bakgrund att jag känner till texten lite tidigare. Du lockar fram det häftiga i historierna medan texten fortfarande är minst lika viktig som bilderna, det är bara ibland som du fogar in en bild som är så vackert känslomässigt att man hänger sig kvar på sidan för att riktigt leva sig in i den. Så flyter händelserna på. Det är verkligen strongt.”
”Texten är så vild att alla barn behöver närvaron av vuxna för att kunna smälta den. Det kanske inte alla tror men det tror jag. Som det var när den sjöngs eller deklamerades på finska med rim som gjorde att den lättare gick att minnas. Det måste alltid ha varit vuxna med. För att klara av magi när man är barn behöver man ha en vuxen hand att hålla i och läsa av vuxnas reaktioner.”
Bilder
Kirsti Kuusela 2022. Berättelser från Kalevala. Omslagsbild och sidorna 10, 22, 73 och 79.
