Jag hade aldrig trott att jag skulle kasta mig ut i ett sådant här projekt. Det blev alltså en glad överraskning för mig själv! Av en slump kom jag över Lars och Mats Huldéns svenskspråkiga översättning av Kalevala (1999). Till en början ögnade jag igenom boken, tills jag stannade upp vid fyrtioförsta sången, där Väinämöinen med sitt spel och sin sång förtrollar hela universum. Dess oerhört vackra språkliga bilder fick mig att stanna upp, jag blev berörd av skönhetens kraft i sången. Svenska språket som allra vackrast. Medan jag läste sången tänkte jag, att musikens kärna verkligen skildras nästan perfekt här. Den berör, den griper, den fångar. Strof för strof bekräftade den det som för mig är det väsentligaste i att spela och sjunga. Den emotionella kontakten som sker via tonerna, den inre frid tonerna för med sig, den helande kraften.
Allt vad fåglar fanns i luften,
allt som flyger med två vingar,
kom i stora svärmar ditåt,
ilande på snabba vingar
för att höra härligheten,
hänföras av klangens klarhet.
(Kalevala, Finlands nationalepos, Fyrtioförsta sången)
Musikens magi
Ända sedan jag var en liten flicka har jag ascinerats av allt som hänger ihop med musik: av nyanser, stämningar, klangfärger. Radio och LP-skivor utgjorde min barndoms musikarkiv. Ännu på 1970-talet sände radion musik med alla slags kryddor på samma kanal. Tauno Krossi på dragspel, Ulla Katajavuoris folksångsarrangemang spelade på kantele, Humppaveikot, rumänsk folkmusik, finsk tango och finsk schlager. Min barndoms musik. Vi lyssnade också aktivt på den svenskspråkiga radiokanalen, eftersom vår familj var tvåspråkig. När jag fick mitt första dragspel som åttaåring tog jag på gehör ut melodier som jag hört i radio. Jag sjöng Katri Helena och andra 70-talsschlagers vid olika evenemang från och med fem års ålder. Sången har alltid varit en del av mitt musikerskap.
Fraseringen, alltså rytmisk variation, långa melodiska linjer och bågar, hur musiken andas, allt detta utgör rötterna i mitt spel. Magin i en enskild ton. Arvet i sången.
Jag minns inte att jag någonsin skulle ha hört runosång som barn.
Jag växte upp i Kilo i Esbo i en arbetarfamilj. Min far Matti var hemma från Juva och som ung kom han till södern på jakt efter jobb. Hela sitt liv arbetade han som diversearbetare. Han talade gammal Savolaxdialekt och bevarade den ända till slutet. Min pappa var bra på att sjunga och dansa. Han älskade dragspelsmusik. För honom var det en känslosam stund, när jag, hans dotter, lyckades spela valsen Rantakoivun alla (Under strandbjörken) för honom på dragspel. Mottagligheten för musiken kom från min pappa, som inte höll tårarna tillbaka när musiken ljöd. Min mor kom från Fiskars och hennes modersmål var svenska.
På så vis växte jag upp i en tvåspråkig familj. Min mormor Astrid bodde i samma hushåll och om henne kunde man skriva en roman. Astrid var hemma i Bromarf i västra Nyland och hon var oerhört bra på att tralla. Mormor berättade att hon ofta trallat till dans om inga spelmän fanns att tillgå. Vi hade alltså en spelman boende hos oss! Astrid gjorde många slags tungt fysiskt arbete, bland annat som diversearbetare på byggen, som så många andra kvinnor efter krigen. Min mormor hade blivit bekant med sierskan Aino Kassinen och verkade som medhjälpare vid hennes mottagning. Via Aino träffade min mormor också konstnären Vesa-Matti Loiri, i vars ensemble jag senare kom att spela under ett decennium.
Väinämöinens spel
Runosången kom starkt in i mitt liv när jag började studera vid den nygrundade folkmusikavdelningen vid Sibelius-Akademin 1983. Under ledning av professor Heikki Laitinen fick vi bekanta oss med runosångens estetik och runosångarna. Vi sjöng otroligt mycket. Runosången fick en att stanna upp. Likaså gråtkvädena.
En ny musikalisk värld öppnade sig så småningom för mig. I samband med runosången berördes jag av sångarna på arkivinspelningarna, de sjöng långa episka sånger, var och en med sin egen röst. De tog oss med på en resa till det förflutna. Tonerna flöt fram, magin i den oackompanjerade sången. Människans kärna redo för en resa i runosångens tecken.
Jag har fastnat i Kalevalas fyrtioförsta sång. Den släpper inte taget om mig. Jag har tänkt att det kanske är så det ska vara. I sinom tid kommer jag eventuellt att sjunga också andra runosånger. Vem vet. Men i den här sången upplever jag att musikens kärna utkristalliseras, det musiken innebär för mig:
Oförklarlig
Gör intryck, stannar upp, förtrollar
Helig
Människans kärna
Musiken som en del av att vara människa
Mänsklighet
I ett års tid har jag nu bekantat mig med Kalevalas sång genom att sjunga den. Det är utmanande och tidskrävande att lära sig text utantill. Ju bättre jag kommer åt att lösgöra mig från texten, desto härligare är det att kasta sig ut i runosångsmelodierna. Inre bilder och landskap sammanknyts symbiotiskt med sången och helheten förses med en inre dramaturgi.
Att sjunga/sång på sitt eget språk
Att sjunga på mitt modersmål, svenska, har öppnat upp helt nya skikt och en ny förståelse för originaltexten. Fördjupats till en helhet. I slutet av hösten 2024 tog jag med mig dragspelet för att skapa ett landskap omkring sången, för att kommentera den, lite som den andra parten i växelsång. Det finns oändligt mycket att upptäcka i kombinationen av runosång och dragspel. Resan fortsätter.